Från Lilla Chicago till Simrishamnsgatan

Jag gick uppför de två trapporna
Till min boning på Ystadsgatan
Under mig låg Konditori Casablanca
Och den kommunistiska bokhandeln
Den vid namn Röda Stjärnan
Dammsugare och marxismens klassiker

En våning upp var fönstret öppet
Ut över den röriga bakgården
Ett 40-tal cyklar, låsta och olåsta,
Hela eller rostiga,
Packar med outdelade reklamblad
Och säckar med sopor

Från ettan i lägenheten under min
Hördes som vanligt knullljud
Och framför den andra dörren
Låg en persisk matta
Vaktad av en mindre elefant
I rödmålad gips

Jag kom upp till mig,
Några räkningar singlade olycksbådande ner
Från brevinkastet
På golvet låg redan tidningen Arbetet
Och ett brunt kuvert
Med spretiga spritpennsbokstäver

Jag satt sedan en god stund
Vid mitt lilla fyrkantiga kaffebord
Som jag lyckats prega in
Mellan köksingången och kylskåpet
Jag läste brevet två gånger
Den andra gången noggrant och på spänn

”Min käre påg.
Jag har funderat på allt vi snackat om:
Både om ditt och datt,
Om högt och lågt,
Om skitstövleriet
Och om allt mög här i livet

Så är det ändå så,
Min lilla påg,
Att det enda som räknas
Är våra andetag
Och våra brakskitar
Och den omtanke vi lämnar efter oss

Du har gott om plats i ditt hjärta,
Och dina andetag låter friska,
Men, jag – din Tante – är kanske för vingklippt
Av livets nidingar
Och billig sherry
För att leda dig i livet

Jag är blott en full, fisig Tante
Du är en ung larv
Som snart breder ut dina vingar
Och brakskitar över jordens rund
Och allt detta får du göra mig förutan,
Mitt fula språk och mina räliga minnen

Var dock en fin påg
Och hämta upp en nyckel
Jag lämnat hos Silverbergskan
Den går till en postbox
På Poststugan
På Föreningsgatan

Lev väl pågablära,
Sluta hänga med gamla kärringar
Och omfamna istället livet
Det är skitt som fan,
Det skall gudarna veta!
Men det är den enda vi har

”Din Tante”

Människor är det enda djur
Som säger sig ha en själ
Ändå lever de flesta
I tomhet och själlöshet
Vi borde steppa upp,
Levla upp på nästa nivå
Där vi bara lever och inandas
Liv, lust och själfullhet
Där vi inte säljer oss för pengar
Eller ytligheter
Där det vi säger
Verkligen betyder någonting
En grymt kärleksfull END LEVEL

Några sommarveckor gick
Efter besöket hos Tante
I hennes boning
På Friisgatan

Det tog lite tid
Och självvald distans
För att smälta
Alla intryck

Tante Elvira var så udda,
Så spräcklig,
Så naturell,
Och direkt

Mina dagar hade förut
Varit så liknande,
Kanske enahanda
Och svart/vita

Sedan jag mötte Tante
Var livet inte enahanda längre
Det var svindlande
Och skört

Jag hade små fluffiga moln
Fyllda av skrönor
Och märkliga människoöden
Innanför pannbenet

Skiftande och annorlunda känslor
Hade börjat göra sig påminda
Som små frön
I mullen till min existens

Någon gång gick jag
Uppför Bergsgatan
Utan att ens titta in
På LeLe’s

Istället satte jag mig ofta
På Skolgatans Ölkafé
För mig själv
Med en bok

Ölen borde väl smaka likadan
På Ölkafeet som På LeLe’s
Ändå var det något som fattades,
En atmosfär

Ibland spelade jag backgammon
Med rödhåriga Elinor
Eller läste någon av John Steinbecks
Reseskildringar

Ölkafeet var fint
Men inte lika fint som LeLe’s
Då Tante Elvira
Inte tillhörde inventarierna

Men jag behövde denna tid
Till att processa
Denna alternativa verklighet
Som nu också var min

Molnen tornar upp sig
Som ur en sci-fi-film
Och regnet pissar
Eller kanske missar
För naturen är det enda beständigt
Obeständiga
Vattnet släcker törst
Och solen väcker hopp
I Tomelilla
Eller uppe på bergens topp
Ansiktena på tvn
Är strama av ålderdom
Och korruption
Det enda trygga
Är kärleken
Och omtänksamheten
Vi visar hav, djur
Och våra medmänniskor
I våra handlingar
Och i ömsinta blickar

Ibland står jag framför skåpet jag ärvt efter pappa. I alla fall var det mest han som använde det. I det förvarade han sina mediciner, men också pärmar med räkningar och ekonomiska dokument. Här stod också tidvis en kikare och ett antal ornitologiska böcker. Här fanns hålslag, a4-papper, vita och bruna kuvert, en lupp och pappersvikter. I början av 1990-talet låg några tidiga böcker om datorer i bottenfacket, och en handbok om hur EU fungerade ekonomiskt, samt ett antal sladdar och proppar och en låda i tenn . Det var rörigt. Bläckpennor låg lite här och var – en del fungerade säkert, andra fungerade säkert inte. I ett mindre fack till höger låg en roman som tappat omslagspärmen så man såg den numera mycket suddiga och lätt utsmetade dedikationen. Någon av oss barn hade kladdat med bläck över den distinkta signaturen. I skåpets bottendel finns ett större lönnfack som man kunde komma åt genom att avlägna fyra mörkt fanerade träpaneler på skåpets högersida. I den låg ett kuvert som innehöll möbelsnickarens namn och ett antal pärmar. Jag antar även dessa parmar innehöll diverse ekonomi. Kanske stod där ibland en flaska starkt.

Ibland står jag alltå framför detta skåp, som idag är mitt och tänker på hur det var, Det var kanske inte så att jag älskade det där skåpet för dess skönhet eller snickarglädje, inte heller älskade jag väl alla gånger vad det innehöll. Men det var skåpet som stod vid sidan om där min pappa oftast satt, nämligen på en stol framför det likaledes gamla skrivbordet med skavd fernissa, med fast telefon, lösa högar av papper, pennhållare och några vissna blommor i en tennmugg, Här satt han och tittade ut genom fönstret, ut på fältet upp mot byn. Här såg han får, kor, rådjur, rävar, gäss, råttor, hylleblommor, gamla telefonstolpar och rostiga bilvrak. Ibland regnade det ibland var det grannt väder. Men oftast genom hans ögon i ensamhet. Jag undrar hur han tänkte, vad han grunnade på. Den månatliga räkningen till Erik Andersson? Kyllingar? Bilmotorer? Hans rädslor? Eller var fönstret där framför honom som en lucka ut till lugn och stillhet?

Jag har alltså detta skåp. Det står i mitt kök. Men på samma sätt som i Raskarum till höger om ett fönster. Jag tittar på det, och det är nog fan ännu rörigare än 1978 eller 1993. Ett helt fack med två plastlådor fyllda med nagellack, framför dessa lådor ytterligare nagellack, Två fack är fyllda med kassettband, huvudsakligen inspelade av vänner. I bottenfacket står en vinylskivspelare av märket Dual som jag inte orkat få vidgjord. På den ligger en färgglad affisch med Mr. T från the A-Team.
Precis som pappa förvarar jag medikamenter i ett fack, mestadels ipren och våtservetter, men ändå. Affischer, schackspel, ordspel, några kortlekar, och en bok om pinuppor ligger huller ombuller i ett fack. Pennor och gem lite överallt, Några trasiga pins.
På sidan av skåpet hänger religiösa ikoner, och de kopierade kassettomslagen till ett obskyrt band jag var med i på 1990-talet. I lönnfacket finns samma kuvert, några fotoalbum och en hemlig makapär.
På toppen av skåpet står några kok- och drinkböcker samt en mikrovågsugn.
Precis som pappa tittar jag ofta ut genom fönstret.
På kvällarna ser jag mina ögon speglas i rutan. Jag undrar om det var så för honom också.

Tiden står stilla
Tick tick blickstilla
Står där utan rörelse
Men röker en cigg
Röken står stilla
Tick tick blickstilla
Som en screenshot
Av en animerad rökpelare
I en AI-app
Tiden står stilla
Tick tick blickstilla
I trenchcoat
Och regnblöt fedora
Och genomträngande blick
Tiden står stilla
Blick blick blickstilla
Dagar och nätter
Kryper vid tidens fötter
Fjättrade vid stillheten
Tiden står stilla
Tick Tick blickstilla
Som en mur
Av otillgänglighet,
En outsider
Tiden står stilla

Vi män
Att bara ta de två orden ”vi män”
I min mun
Gör att jag ömsar skinn
Jag har aldrig
Och kommer förmodligen aldrig att tycka om
Män
Ännu mindre känna så pass mycket samhörighet
Så att jag skulle uttrycka mig så,
”Vi män”
Jag skulle lika gärna kunna säga:
”Vi bruna bönor”
Eller ”Vi julgranar”
Men så insikten
Jag är man
Eller I alla fall insikten
Jag är man men mänsklig
Jag är icke-förtryckare,
Icke-fascist,
Icke-sportsfanatiker
Jag är man
Gillar blommor, all icke-testosteronaktivitet
Och att lyssna
På de som är goda
Och coola
Jag är förmodligen
Inte särskilt maskulin
Jag är något annat
Jag är en erfaren man
Som ler när jag ser
Ungdomar skita i alla konventioner
Och älska det där innersta
Kalla mig patetisk
Eller bögig
Det uppfyller mig bara med
En stor tillfredsställelse
Så är livet
För oss män

Dagar utan tyngd gör livet lättare
Det sammanlagda livet får inte väga mer än hoppet och drömmarna om natten
Annars faller man som en kioskdeckare
På regnblöt asfaltstrottoar
Och sidorna i ditt liv
Fladdrar som en miserabel solfjäder
I livets oåterkalleliga skymning
Men om skratten, kramarna
Och den gaslika livslusten
Sprids över hornhinnans insida
Som en maskros ömtåliga flygfrukter
Då gungar vågen
Som lodet i en
Gammal vacker farfarsklocka

När jag klev in på LeLe’s
Satt Tante Elvira och Maggan
Och spelade fia med knuff
Och drack varsin klaring
Till det svarta kaffet

De var så inne i spelat
Att de inte noterade min ankomst
Ej heller någonting annat
Tante Elvira väste
När hon knuffade ut Maggans pjäs

”Sådan! Ut med packet.”
Tante Elviras rossliga röst
Bars fram av skadeglädje
Och Maggan mumlade moloken
Och drog snapsen

Jag slog mig ner
Ett bord bort
Och hälsade på damerna
De hälsade tillbaks
Och hyssjade sedan mig

Jag fick in min kaffe
Och tittade ut mot Zorba
Och såg att det börjat regna
Verkligheten var alltid bäst
Genom fönstret på någon krog

När Elvira gjort slarvsylta av Maggan
Vid Fia-brädet
Beställde de in en flaska vin
Och Elvira höjde rösten:
”Va sitter du där och hänger läpp för påg!”

Jag flyttade över
Till damernas värld
Det gick bara några sekunder
Så var Elvira inne i en historia
Om en taskspelare på Caroli

Några flaskor vin senare
Kunde jag gå hem
På ett helt annat humör
Och med Elviras ord ringande i mina öron:
”Jaja, skit i oss kärringar påg!”

Tante Elvira var inte på LeLe’s
Så jag satte mig ensam
Vid fönstret
Och tänkte på ensamheten
Och mina rädslor

Jag såg Terrakottamannen
Gå förbi med en tv på en säckakärra
Jag såg en brevbärare cykla förbi
Och jag tänkte på meddelandet
På min telefonsvarare

Jag hade haft telefonsvarare
I tio år
På kassetten där finns ord sparade
Som är som örfilar
Eller mjuka smekningar

Jag var förlamad i livet
Genom att rädslorna
Och hämningarna
Låste mig vid trygghet
Och vardaglighet

Jag analyserade orden
För att försöka förstå
Vem jag är
Och hur jag skall göra
För att rubba min existens

Jag fick in en öl till
Och mindes orden från igår
Plötsligt tycktes mig
Min telefonsvarare
Vara ett levande väsen

Där inne finns något
Någon eller någonting
Som försöker nå mig
Som försöker rädda mig
Från mig själv

Jag såg Pastor Svärds Pojkar
Köra förbi
Och kvällen hade plötsligt anlänt
Jag drack upp det sista
Och vandrade hemåt

Väl hemma kopplade jag ur telefonsvararen
Och slängde den i soporna
Där låg den
Som en Pandoras ask
Den väste innan jag gick